ont

dödar tid.

Retrovärlden exploateras, Skrivmaskin står på glasbordet. 

det finns ingenting som gör så ont som du

Som när jorden exploderar och du slits i sönder mitt av, känner alla cellers existens när massan av dig själv löses upp, smärtan i centrum när innanvätet fräter sönder av såren i själen, ständigt opereras för att stygnen ska slita av ytterligare bitar av alla lager hud på din kropp. Hur du andas ner spikarna i lungorna som punkterar och gör dig oförmögen att någonsin finna möjligheten att äta luften runt omkring dig. Du exploderar inifrån och ut, infekterar ditt eget symptom med svarthetens djupaste funderingar, den som gör det möjligt att känna hur hjärtat brister fastän att realismen talar för det faktum att hjärtat, gjort av kött aldrig någonsin kan krossas som porslinstallriken mot ett klinkergolv.  Kylan som infinner sig i sekunden när snaran snörs om halsen och du hänger livlös i självaste livet, en marionettdockas dans genom stadens betongliknande sagoland. Att sticka hål på sig själv med trubbiga nålar för att se att blodet är rött, benen vita och själen färglagd i nyanser av grå. Pulserande slag genom blodådrans huvudled när muskulaturen tränger in nerverna i sitt eget system, tvingas sända radioaktiva kedjereaktioner av känslor i alla tänkbara former. Glatta piller ner i halsen genom kroppen ut i såren ut i kroppens kretslopp avsedda att döda, tilldelade uppgiften att brutalt mörda, alla medeltillåtna i själmordets spelregler som aldrig skrivits ned. Och envisheten markerar sig, lyser ut genom gulblek hy när det dumma hjärtat pulserar smärtan ut igen, vägrar dö, vägrar avsluta, förnedrar ditt misslyckande till graden att du ger upp på att ens försöka fortsätta det inre kriget som pågår i bröstet. Revbenen pressas ut genom pappersvit hud, som spjut, pilar, skyddar dig från de som försöker ta sig närmare. Skär sig på försvarsmuren av blodiga, knotiga ben som spetsat de dem skyddar till döden. Och kniven skär av halspulsådern när ögonen möter blicken genom smutsiga fönsterrutor på kollektivtrafikens fordon, blödande regndroppar över hela din kropp när osynligheten skär i sönder dig framför själarna på trottoarkanten.  Det är panikens ordförande som leder korståget tillsammans med ångestens armé, stormar dig, världen framtiden, minnen. Med törstande strupe, redo att slicka i sig den sista droppen av det du blir efter deras framfart. Korad till känslan av frukan är momentet när det du existerar i, går emot principer, murar, skyddsnät. Slippar ner ditt försvar, fyller i dina gropar. Känslan av att förlora mot sin vilja att vägra. När hopplösheten tar vid i sekunden av kärlek. 

i want to watch you, lick the blood until the bones turn white

Beroende av pinsam poesi, bestående utav kärlekssagans centrum där hjärtat säger sig brista( trots att, realism i sammanhanget talat för det omöjliga faktum att hjärtat, fysiskt ,aldrig krossas på det sätt som när en porslins talrik slår i klinker golvet).